Häromdan fick jag frågan: varför bytte du skola?

Sen jag bytte har jag egentligen alltid varit rädd för den frågan. För sanningen är att jag inte har något bra svar. Jag minns i slutet av nian, alla hade funnit sin plats, och klassen hade äntligen kommit till ro och framförallt
bland tjejerna kändes allt så bra. Jag tror ärligt talat alla kunde prata med varandra om det mesta.
Och ordet kul var verkligen något vi levde upp till. ’’en klass med hög potential men pratar alldeles
för mycket för att alla ska lyckas’’ det var vi. Och precis som när det gäller allt i mitt liv behöver jag tid på mig, så självklart var det även så med gymnasievalet. Jag minns hur jag satt flera kvällar i rad o bara sökte på skolor som skulle kunna passa mig. Men hur mycket jag än sökte fann jag ingen som jag kände: den vill jag gå på.
Jag kollade alla i nyköping, men insåg genast att bussresan o den staden inte är något för mig, även fast min
klubb och jobbet fanns där. Sedan var det pendel skolor som var på kartan, och när första sökningen kom var det
tumba media som stod på mitt förstahandsval. 

Jag minns hur jag redan i åttan hade tjuvkikat lite på wendela hebbe av ren nyfikenhet, kanske för pojken som
gick där. Men den skolan var aldrig på tapeten när våren kom. Hela grejen med gymnasievalet var en process jag
aldrig egentligen förstod, allt bara hände. Det hela handlade om att välja mellan mina intressen, då samhället
inte är skapat för en människa som jag. Eller så är det jag som inte är skapat för samhället. Världen har helt
enkelt bestämt att håller man på med media ska man inte idrotta. man ska ha olika färger på håret, mycket fritid
och helst röka. Likaså med idrottskolorna passade inte hela jag in. Man ska gå runt i mjukisbyxor, prata om sportkändisar och helst hata ämnet bild. Någonstans där emellan fanns jag. En sportig tjej som älskar att fotografera. Och med andra ord inget ’’normalt’’ fall. Eller så är det just de det är, bara att möjligheterna
att fortsätta lika mycket med båda inte finns till i vår värld.

När första sökningen var igenom och jag fick se att jag kommit in på alla mina skolor, slog tanken mig genast att
om jag ska satsa kan jag lika gärna göra det ordenligt. Nog sagt sökte jag i andra sökningen bara till fotoskolor
och igelstaviken som tredjehandsval. När vårkanten började sjunga skolavslutning fick jag även beskedet om att jag hade kommit in på mitt förstahandsval, en av de bästa fotoskolorna, och mina fotoprover hade faktiskt varit tillräckligt bra. På pappret stod det: Kungstensgymnasiet : foto & språk. Jag minns hur jag hela sommarn fantiserade tillsammans med min kärlek om hur unikt det skulle bli. En ny start där ingen kände mig mitt i stan, i slutet på drottninggatan skulle jag befinna mig i höst. Jag kunde vara vem jag ville utan att folk skulle ha några synpunkter, jag skulle hitta den biten av mig själv som jag fortfarande inte kunde visa helt.

Men om sanningen ska fram så blev det inte så. Eller jo, jag fann mig själv. Jag insåg saker som jag nog aldrig kommer få känna igen, men allt nytt som skulle få fram det bästa av mig blev för mycket.  Visst, jag lärde känna
nya härliga personer, som jag kände igen mig i så otroligt mycket. Och miljön var verkligen något jag kände mig
hemma med. Tåg, tunnelbana, öppna gator, fik & ett h&m i varje hörn. Men tiden räckte inte till. Jag räckte helt enkelt inte till. Och att skylla på mina förutsättningar är inget jag föredrar,
även fast stället jag bor på spelade stor roll.

Dagarna började innan sex och slutades ofta runt den tiden också. Jag insåg efter två veckor i en dröm att i det stora hela skulle det inte funka. Mina planer var inte bara att utveckla min kreativa förmåga, utan att även satsa mer på löpningen. Att få båda sakerna var inte något samhället tillät, det var inget jag tillät heller..

Jag minns den dagen så väl. Vi hade precis börjat med språket, som var en av de stora satsningarna på skolan.
Jag kom inte i samma grupp som de jag hade kommit närmast.. och som tidigare frejaskolan elev visste jag tidigare
att spanska inte direkt var min starka sida. Jag gick där för fotot. och precis som jag trodde, var steg 3 rena pest eller kolera utmaningen för mig. Visst, med lite flyt och charm skulle jag säkert klara mig egenom språket. Men inte tillräckligt för att få bra betyg i det. Och att ha bra betyg är endå alltid något jag strävat efter i hela mitt liv. Jag kände direkt efter första spanska lektionen att det här var nog inget för mig, även fast 3 veckors praktiken i spanien i trean lockade. Jag kände mig helt plötsligt så himla ensam där jag stod. Och även fast det fanns vänner runt omkring mig som jag kunde prata med kändes det inte rätt.

Jag insåg att sporten är en för stor sak i livet som jag helt enkelt inte kunde ta för givet. Även fast friskis och svettis låg en trappa ner, och vi skulle ha idrott i skolan var det inte samma sak. Och samtidigt som jag tvekade, fick jag reda på att emma i enhörna hade bytt till igelsta, också i hopp innan om att trivas på sjödal.

På något sett kändes det som ödet. Att det var meningen att jag skulle börja på igelsta, att vi skulle börja där.

När jag började var det fortfarande varmt ute, och första träningen på IP kom med full fart, även klubb-bytet till enhörna. Väckarklockan ringde inte längre innan sex, och tågresorna på en dag var inte över två timmar.

Nej tiden räckte till. Jag räckte till igen.

Alla tankar innan om att börja om på ny kula, få en ny start där ingen kände mig var som borta med vinden. 
Känslan av att vara runt folk jag faktiskt tidigare kände blev min trygghet. Och även fast de bara var några
få i klassen som visste vem jag var så kändes det endå på något sett mer som hemma.

Men jag kan fortfarande inte än idag säga om jag gjorde rätt val.
När våren är här och jag ser folk på pendeln som fortsätter in mot den soliga staden, kommer det nog inte gå en enda dag utan att jag ångrar mitt byte. Ångrar att jag inte vågade. Fast med tanken på förutsättningarna, vart jag bor, mina valmöjligheter av intressena, träningarna och de fantastiska vänner jag har nu, gör förstås dagarna lättare.

Jag vet också med säkerhet att om jag hade stannat på kungstens i några månader till, skulle allt kännas bra.
Och jag skulle trivas. Men risken för att förlora allt annat viktigt jag byggt upp runt omkring gjorde mig helt enkelt rädd.

Jag var för feg för att börja om helt på nytt.
Jag var för rädd för att inte trivas med det nya liv jag faktiskt skulle fått.
Och jag var för inställd på att om jag utövade min idrott i skolan, kunde jag ha fotointresset vid sidan om.
Att den här linjen var bättre för framtiden, som den i ur vissa perspektiv faktiskt är.

Men inget skulle vara sig likt, och inget blev sig likt. Det enda jag kan göra är att leva i nuet.

minns det som igår
det var den 27 mars 2010. hela vintern hade jag drogat hans låtar sen jag sommarn innan fick se han live på skansen. ja, t o m sjunga i samma mick som honom, och efter pratade jag med någon av hans närmaste groupis via datorn.
som tydligen hade fått sommarjobb som målare hos honom, hon sa att hon hälsade honom från mig.
om det gick fram vet jag inte, o det lär jag aldrig få veta heller..
det enda jag vet är att när dagen på bengans kom, tog jag & johanna tåget till huvudstaden, laddad som få drog vi in på bengans för att lyssna & träffa timo räisänen. mina knän darra och smidiga som vi var kom vi längst fram vid scenen. till vår förvåning spelade magnus weideskog som förband också.

hela dagen var magisk. och kan ni gissa hur arg jag var på sommarn som
kom att jag inte fick åka ner till underbara götet och höra han spela på way out west?

kärlek till timo

dock känns det som att vädret på stigarna jag går om dagarna förstör allt...
får helt enkelt skirka lite högre efter våren först!

tröja h&m - leggings h&m - ihop mixat halsband guldfynd

nyår i norge var en upplevelse jag aldrig varit med om förut.
i den lilla lilla byn i det lilla lilla landet fanns faktiskt folk.
nejmen helt seriöst var det en hel del pangpang där med.
så några kameraklick blev det

som utlovat, ska ni få er en update från jul & nyår som jag så glädjefullt njöt av utan datorn. är det hela sanningen?
hur som helst spenderades 3 veckor av mitt jullov i norge med älsklingen<3

dagarna bestod i stort sätt av följande saker:
- upp & få i sig föda
- ut och åka skidor (M lärde mig längdskidor)
- tillbaks till stugan för bastu, mat, glögg,
- lugnt innan maten
- kvällar fulla av kortspel, tv, mys i vår stuga

jullov 2010

Följ min blogg med bloglovin